Framme, svettig, nöjd

Iförd hotellets bländvita kimonotunna morgonrock avnjuter jag det idoga surrandet från luftkonditioneringen och hoppas innerligt att uppkopplingen kommer att klara av den här posten.

Anlände vid lunchtid och har ägnat dagen åt att utforska det omedelbara närområdet, inklusive hotellfaciliteterna. Kändes som att vara 10 år och springa på upptäcktsfärd med lillasyster ombord på en Gotlandsfärja, skillnaden skulle möjligen vara värmen och att ingen försökte sälja lyckoamuletter till en på den tiden. Min utsikt är ett skönt virvarr av skyskrapor och halvt raserade äldre hus, parkeringsplatser och palmer. Strax utanför entrén trängs ett antal små skjulliknande restauranger, byggda av plåtsjok och plankor. Av någon anledning har alla som besökt Malaysia varmt rekommenderat maten som serveras där. Antingen är den så genuint läcker som alla säger, eller så är det någon form av pennalism där varje ny våg av besökare illistigt luras att begå samma magvrängande misstag som den föregående. Jag hoppas och tror på det första alternativet.

Träffade en skön malaysier vid namn Yogi på vägen över. Han påminde om en evig sanning kopplad till plåtskjulsrestaurangerna: är det mycket folk där och kö ut på gatan är det antagligen ett bra ställe. Det var för övrigt så vi första gången hittade det fantastiska bageri som ligger gömt på en bakgata strax norr om domen i Milano där de serverar degknyten fyllda med mozzarella och tomater som gräddats så varmt att de får en lätt friterad yta. Kön ringlar lång utanför oavsett tidpunkt. Namnet på de underbara små kreationerna gäckar mig för tillfället.

Yogi nämnde också att man kan ta en kort tur ner till Malacca vid kusten strax söder om KL. Där ska finnas en hel del kolonialhistoria bevarad. Låter det inte lockande att få tillbringa en skållande tropisk sommardag i skuggan på verandan till ett ståtligt hotell, byggt i brittisk stil där vitklädda kypare diskret fyller på ens isté. Jag och min linnekostym ska undersöka saken.