Tysk invasion

Det här måste vara den artigaste invasionen någonsin. De har till och med satt upp stora plakat i gallerian. Kan det vara så att tyskarna har bytt taktik från Blitzkrieg till charmoffensiv?

Kassaskåp

Det är en speciell känsla att knappa in sin sexsiffriga kod, lyssna till hur grova stålbultar glider åt sidan, öppna den tunga dörren och grabba några sedlar ur sin bunt. Hemmavid är jag en inbiten Visakortsanvändare, inget köp är för litet. Vet jag att en affär bara tar kontanter händer det lätt att jag undviker den affären om inte varorna är helt oumbärliga. Det har gått så långt att jag betraktar kontanter som redan spenderade pengar, de finns ju inte längre på kontot. Om någon vill betala tillbaka ett lån kontant skruvar jag ofta på mig och klämmer efter en stund fram att de nog får bemöda sig att plocka fram internetbanksdosan och föra över beloppet.

Här i kl är det dock annorlunda, de flesta affärer i galleriorna och nästan alla restauranger accepterar betalkort, men den underbara serveringen vi frekventerar på lunchtid gör det inte och inte heller alla de små suspekta stånd som finns här och där. Jason, skräddaren, hade säkert skrockat gott och skyllt på att onda andar ätit upp hans kortläsare om jag dragit fram mitt Visa.

Skyltar

Utlovar onekligen en hel del

Nu vet vi varför de blå taxibilarna är dubbelt så dyra

Klassisk brasklapp

Pojkar/flickor

En av våra distributörer i Singapore har nyss fått en son. Med anledning av detta fällde en av mina kvinnliga kolleger följande kommentar:

"A baby boy is the best thing in the world, a baby girl is damn bad luck".

Oj oj oj

Jag har just upplevt hur det måste vara att leva med en mycket grav ADHD; att se livet susa förbi i 200 km/h utan att kunna greppa vad som händer. Att bara kunna se på när allt som bär på någon mening splittras upp i mindre och mindre fragment utan att kunna fokusera på något enda. Att överväldigas av intensiva ljud- och bildintryck. Kort sagt: jag har just sett den nya Transformersfilmen.

Varför ägna dyrbar tid i en exotisk stad i en del av världen det säkert kommer dröja länge innan jag besöker på robotar som slåss? För att det kostar 20 kr och biografen ligger 5 minuter bort...

Bara för att datoranimatörerna nått såna virtuosa höjder att de kan spränga pyramider, få hangarfartyg att kantra och bilar att veckla ut sig till robotar som talar med en påtaglig ghetto-hip-hop-brytning, så betyder det inte att de borde göra det. Många allvarligare filmer innehåller någon form av comic relief, en karaktär eller situation som får oss att skratta på ett sätt som påtagligt lättar upp den tunga norénska stämningen eller den isande skräckatmosfären. Jag har inget emot detta fenomen i singular. Tänk er dock hur en film blir när exakt varje karaktär är en comic relief, försedd med en aldrig sinande ström av vitsiga one-liners att ta till när robotarna just ska till att slita isär Cheopspyramiden för att blottlägga det uråldriga domedagsvapen som kommer att suga all must ur solen.

Missförstå mig inte, jag uppskattar verkligen ett spännande matinéäventyr helt utan djupare pretentioner, men när klippen aldrig är längre än 5 sekunder (jag räknade) och huvudpersonerna kastas mellan små irländska byar, delikatessaffärer i Brooklyn och den egyptiska öknen inom loppet av tre korta, hyperventilerade andetag, så blir jag något yr.

För formens skull måste jag väl erkänna att jag inte sett den första filmen och att jag lyckades missa den första timmen (fråga mig inte varför), men jag betvivlar starkt att det hade gjort någon skillnad...

Skräddare

Skräder inte orden

Sinclair, min välvårdade brittiska kollega, tipsade om en skräddare han brukar beställa skjortor av i den lätt nedgångna och basaarliknande gallerian Ampang Park. Jag lockades av det förmånliga priset och avlade tidigare idag en visit hos Mr Jason.

Efter att ha irrat en stund längs de smala, labyrintartade gångarna så hittade jag inte bara min skräddare utan också också skyltfönstret ovan. Mr. Jason hade precis öppnat sin affär när jag anlände och var i full färd med att tända rökelse.

"Are you open for business", frågade jag artigt.

"I have to say my prayers first", kom snabbt svaret.

Vi får hålla tummarna för att bönerna fungerade, om skjortorna blir bra kan jag tänka mig att beställa ett antal. Läste någonstans att Andy Warhol för ett av sina första riktigt feta utställningsarvoden köpta 100 identiska vita skjortor. Jag har alltid funnit det konceptet tilltalande.

Den givna guiden

Kaffekoppen

Strax innan vi passerade gränsen till Singapore så stannade vi till vid en vägkrog för en snabb bensträckare. Jag sprintade fram och han köpa mig en kaffe som för enkelhetens skull serverades i en plastpåse med sugrör. Kaffet hälls alltså direkt i en plastpåse där man håller i två små snöröglor som sitter fast i påsens ovankant. Efter ett visst balanserande så lyckades jag få i mig det av kondensmjölk söta kaffet. På andra sidan gränsen bjöds samtliga bussresenärer på en kopp kaffe, medan vi skumpade sista biten in till vår slutdestination. Jag var för snål för att tacka nej, men visste någonstans att jag inte behövde eller ens ville ha en till kopp, så jag satt och blickade ut över Singapores förorter med en varm pappmugg i handen. En pappmugg med ett uselt lock skulle det visa sig. För varje litet skump som bussen tog så letade det sig ut en skvätt kaffe som obönhörligen hittade fram till min hand. Jag virade flera lager servetter runt koppen, men blev ändå aningen klibbig i slutändan. Kaffet förblev odrucket och jag förbannade i tysthet min girighet.

Singapore

Tidigt, tidigt kravlade jag mig ur sängen, frukosterade snabbt och effektivt för att sedan ta mig ut i den väntande taxin. En kort färd genom öde gator och jag var framme vid bussen som skulle avgå 06:00 och frakta sex trötta passagerare till Singapore. Väl ombordstigna så bjöds vi på en traditionell frukost, nudlar stekta med diverse kött. Med magen fullproppad var det ingen konst att sova sig igenom merparten av de 5 timmar resan tog.

Vid den malaysiska gränsen fick vi lämna bussen och passera en snabb passkontroll. Snabb för alla utom jag. På något sätt hade jag försummat det faktum att jag behövde den lilla papperslapp jag fått stämplad när jag reste in i landet för att kunna lämna det. Efter en kort och livlig diskussion mellan två gränsvakter så fick jag helt sonika fylla i en ny inreseblankett som stämplades enligt alla konstens regler och försåg mig med en ny papperslapp. Skulle någon roa sig med att gå igenom registren så har jag alltså officiellt rest in i Malaysia tre gånger och lämnat det en gång...

En person här i KL beskrev glatt Singapore som "Asiens Schweiz". Väl på plats i landet så förstod jag vad han menade; rent, välordnat och allting fungerar. Det faktum att man befinner sig i en strikt kontrollerad stat märks bland annat på det heltäckande trådlösa nätverket. Istället för att varje litet Starbucks stoltserar med ett eget nätverk så finns det i Singapore en statlig, heltäckande variant. Kruxet är bara att man måste ha ett lokalt mobilnummer för att registrera sig, men med tanke på att mitt malaysiska abonnemang av okänd anledning upphört att fungera, så fick jag krypa till korset och köpa ett kontantkort.

Jämfört med KL så är Singapore betydligt mer urbant och färdigbyggt, lite mindre djungel och lite mer skyskrapor. Den potentiella kund jag hade ett möte med berättade att expats med familj tenderade att föredra stan då det mesta fungerar och skolorna är riktigt bra. Motorvägen ut till flygplatsen är en syn bara den; stora lövträd skuggar vägbanorna som skiljs åt av en milslång häck av praktfullt blommande buskar.

Hemresan ombesörjdes av AirAsia, det lokala RyanAir och kostade i runda slängar 200 kr. Jag landade på en mindre och ruffigare flygplats, där jag snabbt fick en lektion i malaysisk pappersbyråkrati. 3 män koordinerade de resenärer som lämnat just kommit ut ur flygplatsen i jakten på en taxi, genom att peka mot fronten av den 200 meter långa kön av bilar. Väl framme vid får jag beskedet av 3 andra män att jag måste köpa en biljett inne i flygplatsen. Jaha. Jag travar snällt tillbaka och inser snabbt att taxikassan ligger innanför de dörrar man absolut inte får gå igenom när man väl passerat dem en gång. Det står så på dörrarna. Vakten lät sig dock övertalas och jag kunde köpa min biljett. Efter att ånyo ha gått 200 meter och passerat 6 män så får jag plats i en taxi. Chauffören vrider och vänder på biljetten som har min adress på sig, han vet uppenbarligen inte vart han ska. Jag blir lite orolig när han tittar på mig och säger "Eh... Kuala Lumpur?". Men skam den som ger sig, chauffören svänger av motorvägen och in på en bensinmack där ett antal av hans kolleger står och tankar. De gestikulerar en stund och han kommer tillbaka till bilen, uppenbart lättad, efter en snabb geografilektion vet han uppenbarligen vart vi ska.

3 raser

Jag har hållit på det här ämnet en längre tid nu: gjort mitt bästa för att prata med kolleger och andra expats jag stött på, läst dagstidningar och fiskat på nätet. Med en juice och fritt bredband på Starbucks känns det som att stunden är kommen.

Efter att under majoriteten av mitt liv ha levt i ett så etniskt homogent samhälle som det svenska (det är klart att det finns ett flertal folkgrupper i Sverige, men ingen enskild är så stor att den har någon direkt politisk inverkan) är det intressant att få vistas i ett där tre tydliga folkgrupper delar på tillgångarna och det begränsade utrymmet.

På den tid då britterna agerade kolonialherrar och härskade över ett vidsträckt territorium där solen aldrig gick ner, så fann de för gott att skeppa mängder av kineser och indier till Malaysia för jobba i tenngruvorna eller på plantagerna. Detta spädde på de redan ansenliga minoriteter som redan fanns i landet och livnärde sig på en livlig handel. Kineserna ansågs flitigast och innehade ofta de ansvarposter som inte besatts av britterna själva.

Efter det att Malaysia blev fritt och enades under mitten av 1900-talet. Så har ursprungsbefolkningen, malaysier eller bhumis kallade, sakta flyttat fram sina positioner i egenskap av att vara i numerär och politisk majoritet. Malaysierna utgörs egenligen av ett antal olika folkslag, men enas av att vara mer "ursprungliga" än indier och kineser. En Malaysier är per definition muslim, även om graden av praktiserande tycks variera från delstat till delstat. Ett antal lagar existerar som har till uppgift att tillvarata och stärka malaysiernas intressen, till exempel måste ett företag som vill noteras på börsen ha ett minst 30%igt malaysiskt ägande. Universiteten har strikta kvoter för att fördela de intagna, vilket ofta innebär att kinesiska eller indiska studenter inte antas även om de har utomordentliga betyg. Det kan också vara svårt för företag att vinna åtråvärda kontrakt i offentliga upphandlingar om inte någon av nyckelposterna i företaget innehas av en malaysier.

Trots denna mycket medvetna diskriminering så finner man många kineser bland landets rikaste och mest framgångsrika näringsidkare. Det allmänna omdömet (så vitt jag lyckats utröna) tycks också peka ut kineserna som särskilt entreprenöriella och företagsamma. Klart är att kinesiska föräldrar investerar väldigt stor del av sin inkomst i barnens skolgång.

Samtidigt med det ovannämnda så pågår kampanjen 1Malaysia som syftar till att ena de tre raserna (deras ord, inte mitt) och främja en harmonisk samvaro dem emellan.

För malaysiernas del så verkar effekten av att tillhöra de gynnade ha varit blandad, på samma gång som politikerkasten nästan uteslutande utgörs av malaysier, så finner man dem också i alla klassiska lågstatusyrken, från spärrvakter till städare.

Än så länge har jag inte lyckats lista ut så mycket vad gäller indierna, men jag återkommer så fort jag vet mer.

Modell piskad för öl

Läste i morgontidningen om en nyligen avslutad rättegång i den lokala shariadomstolen. Efter en räd mot en bar kl 01:30 hade sedlighetspolisen gripit ett antal personer. En av dem, en muslimsk kvinna från Singapore och tillika fotomodell hade tagits på bar gärning drickandes öl. Sedan hon erkänt utdömdes 6 piskrapp och ca 10 000 kr i böter.

Skjortor

Innan jag åkte fick jag tipset att klä mig konservativt, även när jag inte arbetar. Att rata flip-flopsen, arméshortsen och den urtvättade t-shirten som tycks obligatoriska om man är västerländsk turist och medeltemperaturen är över 15 grader. Istället är det skjortor och tunna linnebyxor eller chinos som gäller. Jag har aldrig varit en stor förespråkare av mansbenet som ens tillnärmelsevis estetiskt tilltalande, men även bortsett från denna ståndpunkt så hade jag föredragit en byxa i ett lätt naturmaterial framför shorts.

Överlag så skulle jag vilja slå ett slag för tyger som är glest vävda. De behöver inte vara tunna så länge de inte packats samman till ogenomtränglighet. Ibland kan den tunnaste bomullsskjorta vara som gladpack. Satsa på en Oxford istället. Grövre vävar har också fördelen att de ser mycket vackrare ut ostrukna.

Med jämna mellanrum ser man här kvinnor i burka. Det jag kommit att fascineras av på sistone är vad de väljer att kombinera detta med. I eftermiddags passerade en hel grupp yngre kvinnor bordet där jag satt och sörplade cappuccino, skylda från topp till tå i böljande svart tyg. En av dem bar på en påse med texten "Party Princess", i präglade guldbokstäver mot en vit botten. Vid ett tidigare tillfälle såg jag ett par, hon svartklädd och han i en utstyrsel som en Big Brother-deltagare anno 2002 hade varit stolt över: stentvättade jeans med "kreativa" sömmar, t-shirt med snörning och tribaltryck, samt en keps av okänt ursprung. På det hela taget utgjorde de en intressant kontrast där de kom gående, hand i hand.

Middag på en uteservering

Uteserveringen där jag stötte på backpackersarna har blivit lite av en favorit. Mest på grund av de fantastiskt sköna rottingfåtöljerna. Man kan luta huvudet tillbaka och i lugn och ro beskåda allt från avlägsna skyskrapor till det närbelägna folkmyllret.

Mellan skyskraporna 2

Litet kinesiskt altare

Grälla lyktor i en stängd restaurang

Den ständigt närvarande djungeln

Död råtta

Gränd

Hårt arbete

När det kommer till hårt arbete skulle jag spontant beskriva mig som en periodare. Under ett par veckors tid kan jag verkligen njuta av sena kvällspass och helgmanglingar för att få in en riktigt snygg offert eller konstfärdigt utformad slutrapport. Sen infinner sig ofelbart en viss trötthet där man som mest går på 60%ig kapacitet. Lika viktigt som det är att kunna lägga in en extra växel när omständigheterna (kunderna) kräver det, är det kunna njuta av de slappa perioderna. Att inte skämmas för att gå hem klockan tre, eller ta en tvåtimmars shoppinglunch med seriös skvallerfika kort därefter.

Denna och förra veckan har jag jobbat extremt hårt och jag ser fram emot en späckad helg. Det har varit väldigt enkelt och smärtfritt att glida in i långa arbetsdagar av ett antal anledningar:

1. Jag har en tiominuterpromenad till vårt kontor och det tar tjugo minuter till projektkontoret hos vår största kund. Även om jag sitter och pusslar ihop rapporter till åttatiden, så har jag ganska många timmars fritid.
2. Inga distraktioner i form av fästmö, vänner, familj, organiserade aktiviteter, hobbys, hushållssysslor (jag skäms inte för att erkänna att jag kör allt på kemtvätt här) eller annat som skulle kunna betecknas som normalt liv.
3. Vetskapen om att detta är ett uppdrag som löper över en begränsad tid gör mig mer benägen att inte söla. Är det inte gjort i tid får jag ingen andra chans.

Kan tänka mig att ovannämnda faktorer är några av de främsta anledningarna till att företag väljer att sstoppa in expats i sin verksamhet. Vi jobbar helt enkelt stenhårt.

Den lilla röda knappen

Med en trettiogradig värme och hög luftfuktighet så kan jag kallt konstatera en sak: man duschar ofta. Jag är ingen tvångsmässig vaneduschare som kastar mig efter munstycket vid minsta tecken på perspiration, men omständigheterna tvingar in mig i kabinen med täta mellanrum. Efter ett antal hetsiga besök på hotellets gym, har jag mycket varm masat mig in i duschen för att mötas av iskallt vatten som närapå gett mig både en och tre hjärtattacker. Min taktik, som jag av ren överlevnadsinstinkt tvingats utveckla, har gått ut på att mycket sakta börja med strålen mot fötterna och arbeta mig uppåt. Ett förhastat ryck och jag känner genast hur kroppen fullkomligt chockas. Ibland har jag hoppat över schamponering enkom för att jag inte vågat utsätta huvudet för det kalla. Oberoende av hur jag vridit och vänt på kranar och munstycken har vattnet förblivit arktiskt.

Igår upptäckte jag en liten röd knapp på utsidan av badrummet, precis bredvid lysknappen. Jag tänkte i mitt stilla sinne att den kanske var kopplad till golvvärme, vilket kändes som en onödig lyx i ett land utan novemberkalla frostnätter. Den fick ändå stå på. Döm om min förvåning när jag plötsligt hade varmvatten i duschen.

Vad har man jackan till?

Just nu pågår MegaSales för fullt överallt i KL. Mina små kolleger har alla dragits med i den allmänna shoppinghysterin och gjort olika inköp. När Cass (alla malaysier av kinesisk härkomst tycks ha västerländskt klingande förnamn) berättade att hon på sin andra seriösa runda bland stans gallerier hade slagit till på en jacka blev jag en smula förvånad. Efter knappa tre veckor har jag förvisso slutat svettas ymnigt av en tiominuterpromenad, men allt annat än en tunn linneskjorta är gravt overkill i klädväg. Vad skulle hon då med en jacka till?

Svaret lät inte vänta på sig: "Att ha i kalla, luftkonditionerade gallerier så klart!"

Maten 1

Din för 250 kr

Nasi Lemak

Trevligt ställe

Mat är mycket viktigt. Det enda som skulle kunna göra mig riktigt besviken på en semester, var om jag tvingades äta på menlösa turistfällor dagarna i ända och aldrig bjöds chansen att verkligen excercera smaklökarna. Jag kan med lätthet strukturera dagen och den planerade promenadrutten utifrån var den bästa maten finns. Oväder, inställda flighter, usla hotell, hot, rån och galopperande dengue-feber, inget det bekommer mig så länge jag får äta riktigt gott.

KL har så här långt inte gjort mig besviken. En av de inhemska rätter som glatt äts dygnet runt, gärna till frukost, är Nasi Lemak. Basen består av ris kokt i kokosmjölk. Därtill kan man själv välja och vraka, men små friterade och synnerligen krispiga sardeller verkar vara standard, likaså en rejäl klick mustig chillisås. Sen tillkommer olika grönsaks-, kött- och kycklingröror. Vansinnigt gott när rörornas sälta och styrka mildras av det lent milda riset.

Jag har också fått lära mig att den Panaeng-curry som serveras på många Thai-restauranger i Sverige, i själva verket är från Malaysia, eller närmare bestämt Penang. Har sett det stavas Pinang, Penang och Panaeng, men jag tror att det rör sig om samma stad.

Det som varit svårast att vänja sig vid är inte smakerna eller chillihettan, utan de små (eller snarare normala) portionerna. I början kunde jag höra en röst i huvudet när jag våldsamt lunchhungrig fått min minimala skål serverad, som sa något i stil med:

"Det här kommer aldrig att gå. Lika bra att du lägger dig ner och dör på fläcken, för du kommer ändå att svälta ihjäl inom fem minuter. Ha det så bra!"

Jag kunde helt enkelt inte förstå hur jag skulle klara mig på 50-60% av vad jag vanligen inmundigar. Men jag blev mätt. Sen blev jag förstås hungrig efter bara ett par timmar, men det blir jag alltid. Nu efter två veckor kan jag börja greppa att portionerna är tillräckliga, även för en stor karl som jag. Kanske att de svenska skogshuggartallrikarna är något i överkant.

Såg en klassisk scen utspelas när jag ikväll åt middag på en italiensk restaurang på den gata där jag mötte backpackersana. Ställena ligger verkligen vägg i vägg och från min utkikspost på en uteservering kunde jag se samma turistpar komma fram till menytavlan, snabbt titta, tveka lite och sen gå vidare. De återkom inte bara en utan tre gånger utan att någonsin slå sig ned. Jag har själv varit där och vet hur det känns när man tvekat så länge att det helt enkelt inte går att bestämma sig längre. Hur skulle någon restaurang kunna rättfärdiga det hetsiga irrande man ägnat sig åt de senaste två timmarna? Vi kollar bara ett ställe till, lyder resonemanget. Hunger i kombination med trötta fötter gör en inte till den bästa beslutsfattaren, så mycket är säkert.

Gallerior

Starhill Gallery

Små, små musiker

Kafé med bok

Jag har tidigare nämnt hur bra de är på gallerior här. Nu har jag upptäckt ytterligare en som ligger mindre än ett kvarter från en av de jag först besökte; "Pavillion". Denna nya heter "Starhill Gallery" och är luxuösare än någon av de andra. Ett plan befolkas enbart av klockaffärer. Små och synerligen schweiziska. Prislappar lyser med sin frånvaro. Någon slags pianosoaré sprider ljuva toner från bottenplanet och upp genom våningarna.

Strax utanför kunde jag avnjuta blandade frukter med yoghurt och en utsökt cappuccino, medan jag bläddrade i en medhavd pocketbok. Hela tiden strömmade människor förbi och det mörknade snabbt. Redan klockan sju är det tät skymmning. Ingen midnattssol.

Att överleva trafiken

Ständigt tät trafik

Redan första dan höll jag på att bli nedmejad av en vilt tutande scooter och jag kan svära på att jag hörde något som måste varit starka malaysiska okvädningsord snabbt försvinna längs gatan. Stan är helt klar anpassad för bilar och inte för fotgängare. Det tydligaste exemplet uppstår varje morgon då en våghalsig trafikpolis ställer sig mitt i en av de mest trafikerade korsningarna och börjar dirigera. Klädd i revärbyxor och beväpnad med visselpipa så viftas bilarna fram, först fem minuter i en riktning, sen fem minuter i nästa. Om inte min aretmetiska förmåga helt övergivit mig finns det fyra sätt att köra igenom korsningen. Följden för oss små, bräckliga flanörer blir uppemot tio minuters väntan varje gång denna gata ska korsas. Naturligtvis är detta precis utanför vårt kontor. Det finns ett kort ögonblick, just när flödet ändras då en startsnabb ssprinter kan ta sig över oskadd. Annars är det bara att snällt vänta på sin tur.

På mindre gator rör sig bilarna saktare och efter att ha noga studerat lokalbefolkningen så väljer jag nu ut en riktigt långsam bil, rör mig med bilen och passerar gatan strax bakom den. Nästföljande ekipage kan inte gärna drämma in i framförvarande och jag får fri passage. Vill man ta sig fram måste man hålla sig framme.

En av mina brittiska kolleger blev halvt ihjältutad och nästan platt när hon "jumped the lights", som det så fint heter.

Effekten av att uteslutande tala och skriva på engelska är att jag nu lätt faller in i att även tänka och drömma på engelska.

Sverker!

Var är Sveriges främsta och mest enträgna konsumentombudsman när man desperat behöver honom?

Det Malaysiska toalettpappret är rent ut sagt crap, om ni ursäktar den undermåliga ordvitsen. Mjukt och lent som en koalakind förvisso, men så skört att det obönhörligen upplöses vid blotta beröringen. Kom tillbaka sträva Lidlpapper, allt är förlåtet!

När jag ändå är inne på usla pappersprodukter måste jag också nämna de lövtunna servetter italienarna envisas med att vira kring en snabbt smältande glasstrut, en varm sommardag i Rom. Absorbtionsförmågan är obefintlig och i slutändan har du bara smetat ut en halv chokladgelato i ansiktet. Obegripligt.

Arbete

Utsikten från vårt projektkontor

Skönaste namnet på en plåtskjulsrestaurang

Avslappnad 1

Avslappnad 2

På väg hem efter ett gott dagsverke

Denna och nästa vecka kommer jag vara strängt upptagen med arbeta för en kunds räkning. Vid min sida har jag fyra underbara britter. Förutom att vara pragmatiska och allmänt sköna individer så har var och en av dem en egen, särpräglad brittisk dialekt. Min absoluta favorit är Sinclairs välvårdade och perfekt intonerade, lätt aristokratiska variant: "Well one can only do one's best I s'pouse". Han uttalar ofelbart years som "hyeeahs". Förutom att vara fenomenalt artig och väluppfostrad så låter han vänligare än... Sen har Chris som är stolt innehavare av en utpräglad Londondialekt, vars joviala grovkornighet står i skarp kontrast till att han är doktorerad psykolog och en välrenommerad psykometriker. "You's all right then mate?", kan det låta när man kliver in på kontoret. Även om jag verkligen gillar det engelska språket som sådant så anser jag att britterna har charmen helt på sin sida när det kommer till själva uttalet. Nu är jag förvisso inte så särdeles vitt bevandrad i amerikanska, nya zeelaändska och australiensiska dialekter, men ett riktigt schablonmässigt New York-judiskt uttal har helt klart sin charm.

Yogi från planet, meddelade i morse att han har blandade förhoppningar inför Michael Owens debut i Man U. Får han bara speltid så kan han lyckas löd expertbudet.

På väg hem efter ett tolvtimmars rapportskrivningspass, endast avbrutet av korta promenader för att fylla på koffeindepåerna, så kunde jag räkna upp till fem personer som planlöst stod och hängde på olika gator och i olika stadier av avslappning. Svårt att avgöra om de väntade på något, eller om de bara bestämt sig för att ta det lite lugnt. Som mannen på bilderna ovanför. Han förflyttade sig ungefär ett halvt kvarter på fyra timmar, vad jag såg så låg han bara ned.

Jordnötter i skal som rostats över en träkolseld är oförskämt gott.

Backpackers

I fredags kväll var jag mer än lovligt mör efter en vecka av nya intryck, högt arbetstempo, jet lag och ett nyligen avslutat gympass. Styrde mina steg mot en närbelägen gata där restaurangerna ligger som packade sillar bredvid varandra i hopp om en god middag, något svalt att dricka och en stunds avkoppling. Ett snabbt varv på gatan senare så satt jag i en högriggad bambustol på en uteservering och njöt av en kall läsk och den hastigt mörknande tropiska himlen. Det var inte svalt, men inte heller för hett.

Det tar inte lång tid innan två killar slår sig ner vid bordet bredvid mitt och beställer in varsinn öl. En av dem, en blond kille runt 20, frågar mig vart jag kommer ifrån och vi kan snabbt konstatera att vi båda är svenskar. Han var inne på sin sjunde månad, med en total budget på 14 000 kr. Amerikanen hade flytt ett mördande tråkigt arbete inom statsförvaltningen och det höga tempot i Washington. Samtalet gled snabbt in på världspolitik, där jag och amerikanen turades om att efter bästa förmåga förklara hur världskonjunkturen fungerar för 20-åringen från Växsjö. Han har säkert haft roligare kvällar.

Av någon anledning; lättja, komfortbehov eller att jag i nuläget har mer pengar än tid, så har jag aldrig känt mig lockad av backpackandet eller tågluffandets vedermödor. Inte ens som ung, fattig student ville jag axla en 60-litersryggsäck och dela sovsal med holländska volontärer som tycker att man är en riktig brat om ens budget överstiger 2 euro om dagen. Men, men, det kanske finns njutningar i ryggsäckandet som jag är för gammal för att se...

Hemliga sällskap i skolan

Varje morgon får jag ett ex av "The Straits Times" levererad i en vit, prasslig papperskasse. Försöker på måfå läsa de artiklar som verkar vara intressanta, eller bara ge en inblick i hur Malaysia fungerar.

Igår morse satt jag och drack en kopp välkyld cappuccino i väntan på min klipptid. Skummade igenom tidningen och fastnade för en intervju med två personer angående skolaga. Den ena var ordförande för den malaysiska motsvarigheten till hem och skola, och en stark förespråkare för att lärare skulle få ta till käppen emmellanåt. Herre nummer två var psykolog och företrädde en mer moderat inställning till aga. Han pekade på framgångsrika exempel där rektorer bjudit in elever som också varit ledare för Kongsi Gelap (Secret societies) till dialog. De hade kunnat enas om att utbildning är viktigt och så länge skolan inte la sig i Kongsi Gelaps verksamhet så skulle de inte störa undervisningen.

Förutom dessa hemliga sällskap så tampades man med vanliga gäng och en och en annan bråkstake.

Mellan skyskraporna 1

KL verkar till stor del bestå av skyskrapor. Gigantiska komplex som rymmer allt från kontor, restauranger, barer och hotell till konserthallar och muséer. De största husen har alla egna namn, i Menara IMC har vi vårt kontor. Menara betyder byggnad eller hus. Jag får intrycket av att människor skulle kunna leva ut hela sina liv i en och samma skyskrapa: födas på sjukhuset på plan 1, gå skolan på plan 2, få ett arbete på plan 15 och en lägenhet på plan 4. En dag så inser man hur litet ens mikrokosmos är och tar ett kvickt skut ut från takterassen på plan 37 och hamnar efter en kort luftfärd i ett av de myllrande mellanrum som sprider sig mellan skyskraporna.

På varje liten yta som inte tagits i anspråk av höjdgalna arkitekter kryllar det av spontant liv, oavsett om det är växter, människor eller råttor så lämnar de ett tydligt avtryck.

Här hittar man plåtskjulsrestaurangerna, betalparkeringar bemannade av tre loja indier i en liten träkiosk, små gläntor av påfallande frodig djungel, villor som sakta multnar och täcks av gröna växter, gränder fulla av gårdagkvällens restaurangavfall eller en vägg av rosa blommor.

Multinationellt

Bar i hopsvetsad plåt, 1500-tal eller Mad Max

De vill uppenbarligen att man ska tänka på gubbrock

Idag har jag bokat mitt första säljbesök i Singapore, vilket naturligtvis innebär en tur dit. Intressant nog var personen jag pratade med klart positiv redan från första sekund, något man inte är bortskämd med när man tar kontakt med okända människor i Sverige, antagligen är vi mer påpassade av allsköns säljare hemmavid. Får se om detta håller i sig och bildar ett trevlighetsmönster. Sen har jag kollat in flygpriser till Melbourne för en potentiell utbildning där. Kan innebära kängurufilé om jag har riktig tur! Diskuterat utvecklingsbedömningar med en indisk herre som verkligen bländade mig med sitt grepp om den senaste forskningen och sin underbart artiga brittiska accent. Sist men inte minst har jag jagat en potentiell kund i Hong Kong som jag ska återkomma till imorgon. Känner mig som en viktig knutpunkt för vår asiatiska verksamhet helt enkelt.

Har mottagit en uppmaning om att följa upp Dame deVito, kanske är detta en situation där jag glatt kommer attt göra saker bara för att de är kul att skriva om. Mycket möjligt. Det finns ju en gammal sanning om att observationsprocessen påverkar de som observeras, något som influerat mkt psykologisk och sociologisk forskningsmetodik. Läste nyligen att det där inte verkar stämma. Folk vänjer sig nämligen oerhört fort vid att vara observerade och återgår till sina gängse beteendemönster. Intressant.

En längre spaning ger för handen att väderkanalskontoret innehåller två brungrå konstläderfåtöljer av typen ungkarlslya i Jakobsberg. Den enda personen som verkar jobba där har flyttat till en kontorsplats längre bort från ytterdörren. Kanske kände han sig iakttagen?

Vart är egentligen vänster?

Bakgata nära mitt hotell
Poolen på Luna bar, utsikt mot Petronastornen

Servering i galleria

Några betraktelser kring manligt och kvinnligt. Något de verkligen har greppat, utvecklat och förfinat här i KL är den luftkonditionerade inomhusgallerian. De två jag hittills hunnit besöka har varit enorma kreationer där våningsplan staplats på våningsplan och inget yta lämnats utan marmor. Galleriorna är också tydligt segregerade; på gatuplan finns de riktigt svulstigt dyra märkena och ju högre upp man kommer desto mer hoplimmade ser sömmarna ut att vara och desto mer paljetter har kastats över plaggen. Någonstans i detta virrvarr finns en foodcourt, gärna halvt utomhus så att vattenpipa kan avnjutas.

Jag, en orädd modekonsument, vågade mig en på ett tomt YSL. Tomt sånär som på en av de mest fascinerande androgyna varelser jag någonsin stött på. Expediten såg ut som en korsning mellan Dame Edna och Danny deVito, med långt utsläppt här. Han, för det rådde inget tvivel om att det var en han trots tjocka lager underlagskräm och mascara, var noga med att rätta till de väskor jag provade och när vi efter lite sälj-bonding-tugg etablerat att jag är psykolog så utspelas följande konversation:

Dame deVito: "Så om du är psykolog, då kan du, tihi, läsa mina tankar?"
Jag: "Ja det kan jag, och jag vet att du just nu tänker att du vill sälja mig den här väskan med renhornshantag för 7000 kr"
Dame deVito: "Det kanske jag inte gör idag, men stannar du tre månader så lovar jag att du kommer tillbaka och köper något av mig"
Följt av en slängkyss

Kerstin en kollega som jobbat i Malaysia en längre tid, men som nu är tillbaka i Europa, hade vänligheten att sammanföra mig med några av hennes vänner som fortfarande är kvar här. Ricarda som en av dem heter, hade vänligheten att bjuda med mig till bar Luna, trots att det var Ladies Night och hon skulle sammanstråla med ett stort gäng kvinnliga bekanta. På 34e våningen av hotell Pacific Regency så ligger Luna, komplett med pool och en storslagen utsikt över stan. Damafton betydde, hör och häpna, fritt inträde och fria vodkadrinkar hela kvällen för alla av honkön. Vår kypare utgick trots detta ifrån att jag hade arrangerat det hela och vände sig endast till mig när beställningar skulle tas upp.

På väg hem efter en flaska mineralvatten så höll jag återigen på att bli påkörd. Jag spanar till höger och till vänster. Jag försöker tänka mig in i vad som måste vara chaufförens vänster, vad som är mitt vänster. Ändå håller jag ideligen på att få sätta livet till i vänstertrafiken. Antar att detta kommer att leda till ett snabbt naturligt urval.

Väderkanalspersonen har utökat från YouTube till MSN. Fortfarande japanska pop-pojkar.