Singapore

Tidigt, tidigt kravlade jag mig ur sängen, frukosterade snabbt och effektivt för att sedan ta mig ut i den väntande taxin. En kort färd genom öde gator och jag var framme vid bussen som skulle avgå 06:00 och frakta sex trötta passagerare till Singapore. Väl ombordstigna så bjöds vi på en traditionell frukost, nudlar stekta med diverse kött. Med magen fullproppad var det ingen konst att sova sig igenom merparten av de 5 timmar resan tog.

Vid den malaysiska gränsen fick vi lämna bussen och passera en snabb passkontroll. Snabb för alla utom jag. På något sätt hade jag försummat det faktum att jag behövde den lilla papperslapp jag fått stämplad när jag reste in i landet för att kunna lämna det. Efter en kort och livlig diskussion mellan två gränsvakter så fick jag helt sonika fylla i en ny inreseblankett som stämplades enligt alla konstens regler och försåg mig med en ny papperslapp. Skulle någon roa sig med att gå igenom registren så har jag alltså officiellt rest in i Malaysia tre gånger och lämnat det en gång...

En person här i KL beskrev glatt Singapore som "Asiens Schweiz". Väl på plats i landet så förstod jag vad han menade; rent, välordnat och allting fungerar. Det faktum att man befinner sig i en strikt kontrollerad stat märks bland annat på det heltäckande trådlösa nätverket. Istället för att varje litet Starbucks stoltserar med ett eget nätverk så finns det i Singapore en statlig, heltäckande variant. Kruxet är bara att man måste ha ett lokalt mobilnummer för att registrera sig, men med tanke på att mitt malaysiska abonnemang av okänd anledning upphört att fungera, så fick jag krypa till korset och köpa ett kontantkort.

Jämfört med KL så är Singapore betydligt mer urbant och färdigbyggt, lite mindre djungel och lite mer skyskrapor. Den potentiella kund jag hade ett möte med berättade att expats med familj tenderade att föredra stan då det mesta fungerar och skolorna är riktigt bra. Motorvägen ut till flygplatsen är en syn bara den; stora lövträd skuggar vägbanorna som skiljs åt av en milslång häck av praktfullt blommande buskar.

Hemresan ombesörjdes av AirAsia, det lokala RyanAir och kostade i runda slängar 200 kr. Jag landade på en mindre och ruffigare flygplats, där jag snabbt fick en lektion i malaysisk pappersbyråkrati. 3 män koordinerade de resenärer som lämnat just kommit ut ur flygplatsen i jakten på en taxi, genom att peka mot fronten av den 200 meter långa kön av bilar. Väl framme vid får jag beskedet av 3 andra män att jag måste köpa en biljett inne i flygplatsen. Jaha. Jag travar snällt tillbaka och inser snabbt att taxikassan ligger innanför de dörrar man absolut inte får gå igenom när man väl passerat dem en gång. Det står så på dörrarna. Vakten lät sig dock övertalas och jag kunde köpa min biljett. Efter att ånyo ha gått 200 meter och passerat 6 män så får jag plats i en taxi. Chauffören vrider och vänder på biljetten som har min adress på sig, han vet uppenbarligen inte vart han ska. Jag blir lite orolig när han tittar på mig och säger "Eh... Kuala Lumpur?". Men skam den som ger sig, chauffören svänger av motorvägen och in på en bensinmack där ett antal av hans kolleger står och tankar. De gestikulerar en stund och han kommer tillbaka till bilen, uppenbart lättad, efter en snabb geografilektion vet han uppenbarligen vart vi ska.