Ständigt tät trafikRedan första dan höll jag på att bli nedmejad av en vilt tutande scooter och jag kan svära på att jag hörde något som måste varit starka malaysiska okvädningsord snabbt försvinna längs gatan. Stan är helt klar anpassad för bilar och inte för fotgängare. Det tydligaste exemplet uppstår varje morgon då en våghalsig trafikpolis ställer sig mitt i en av de mest trafikerade korsningarna och börjar dirigera. Klädd i revärbyxor och beväpnad med visselpipa så viftas bilarna fram, först fem minuter i en riktning, sen fem minuter i nästa. Om inte min aretmetiska förmåga helt övergivit mig finns det fyra sätt att köra igenom korsningen. Följden för oss små, bräckliga flanörer blir uppemot tio minuters väntan varje gång denna gata ska korsas. Naturligtvis är detta precis utanför vårt kontor. Det finns ett kort ögonblick, just när flödet ändras då en startsnabb ssprinter kan ta sig över oskadd. Annars är det bara att snällt vänta på sin tur.
På mindre gator rör sig bilarna saktare och efter att ha noga studerat lokalbefolkningen så väljer jag nu ut en riktigt långsam bil, rör mig med bilen och passerar gatan strax bakom den. Nästföljande ekipage kan inte gärna drämma in i framförvarande och jag får fri passage. Vill man ta sig fram måste man hålla sig framme.
En av mina brittiska kolleger blev halvt ihjältutad och nästan platt när hon "jumped the lights", som det så fint heter.
Effekten av att uteslutande tala och skriva på engelska är att jag nu lätt faller in i att även tänka och drömma på engelska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar