Oj oj oj

Jag har just upplevt hur det måste vara att leva med en mycket grav ADHD; att se livet susa förbi i 200 km/h utan att kunna greppa vad som händer. Att bara kunna se på när allt som bär på någon mening splittras upp i mindre och mindre fragment utan att kunna fokusera på något enda. Att överväldigas av intensiva ljud- och bildintryck. Kort sagt: jag har just sett den nya Transformersfilmen.

Varför ägna dyrbar tid i en exotisk stad i en del av världen det säkert kommer dröja länge innan jag besöker på robotar som slåss? För att det kostar 20 kr och biografen ligger 5 minuter bort...

Bara för att datoranimatörerna nått såna virtuosa höjder att de kan spränga pyramider, få hangarfartyg att kantra och bilar att veckla ut sig till robotar som talar med en påtaglig ghetto-hip-hop-brytning, så betyder det inte att de borde göra det. Många allvarligare filmer innehåller någon form av comic relief, en karaktär eller situation som får oss att skratta på ett sätt som påtagligt lättar upp den tunga norénska stämningen eller den isande skräckatmosfären. Jag har inget emot detta fenomen i singular. Tänk er dock hur en film blir när exakt varje karaktär är en comic relief, försedd med en aldrig sinande ström av vitsiga one-liners att ta till när robotarna just ska till att slita isär Cheopspyramiden för att blottlägga det uråldriga domedagsvapen som kommer att suga all must ur solen.

Missförstå mig inte, jag uppskattar verkligen ett spännande matinéäventyr helt utan djupare pretentioner, men när klippen aldrig är längre än 5 sekunder (jag räknade) och huvudpersonerna kastas mellan små irländska byar, delikatessaffärer i Brooklyn och den egyptiska öknen inom loppet av tre korta, hyperventilerade andetag, så blir jag något yr.

För formens skull måste jag väl erkänna att jag inte sett den första filmen och att jag lyckades missa den första timmen (fråga mig inte varför), men jag betvivlar starkt att det hade gjort någon skillnad...