Det är en speciell känsla att knappa in sin sexsiffriga kod, lyssna till hur grova stålbultar glider åt sidan, öppna den tunga dörren och grabba några sedlar ur sin bunt. Hemmavid är jag en inbiten Visakortsanvändare, inget köp är för litet. Vet jag att en affär bara tar kontanter händer det lätt att jag undviker den affären om inte varorna är helt oumbärliga. Det har gått så långt att jag betraktar kontanter som redan spenderade pengar, de finns ju inte längre på kontot. Om någon vill betala tillbaka ett lån kontant skruvar jag ofta på mig och klämmer efter en stund fram att de nog får bemöda sig att plocka fram internetbanksdosan och föra över beloppet.
Här i kl är det dock annorlunda, de flesta affärer i galleriorna och nästan alla restauranger accepterar betalkort, men den underbara serveringen vi frekventerar på lunchtid gör det inte och inte heller alla de små suspekta stånd som finns här och där. Jason, skräddaren, hade säkert skrockat gott och skyllt på att onda andar ätit upp hans kortläsare om jag dragit fram mitt Visa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar