Dricksvatten

Vi har en riktigt trevlig "water cooler" på kontoret och alla dricker avsevärda mängder vatten. Jag inbillar mig att man torkar ut lättare i hög luftfuktighet, lite på samma sätt som i en ångbastu.

Fram tills idag fanns både kallt och varmt vatten tillgängligt, men något måste ha skett med vattenkylarens mekanik under natten, för nu får vi bara ut varmvatten.

I den AC-kalla kontorsluften är det inte helt fel, även om jag saknar kall vätska när jag är riktigt törstig...

Bilden av KL

Lillasyster dök upp i lördags och min fästmö kommer på måndag, så resterande tid här kommer jag att agera värd och guide. Det ska bli en skön omväxling.

Under en längre promenad i söndags, där vi flera gånger var halvvilse (jag hittar, men inte alltid raka vägen...), så frågade jag syster om bilden av KL motsvarade den jag målat upp i denna blogg. Nja, svarade hon, du har nog fokuserat mer på förfallet och skräphögarna än de glittrande skyskraporna, det är snäppet fräschare än din framställning. Så nu vet ni.

Dock måste jag säga till mitt försvar att bilder som de ovan fascinerar mig. Mycket för att det är något man sällan ser i Sverige. Sen är det något pittoreskt (tror att ordet kommer av engelskans picturesque - bildlikt) över sakta sönderfallande arkitektur.

Hedonism

Upprörda röster höjdes i morgontidningen. Tydligen hotar Beyonce med sin "erotiska" framtoning, den sunda österländska nationalkaraktären och den malaysiska ungdomens oskuld. Påminner om när föräldragrupper protesterade inför en Ozzy Osbourne-konsert i Stockholm på 90-talet.

Den obligatoriska lunchen

I princip varje lunch går jag och några kolleger de få korta, men varma stegen till grannhuset - försäkringsbolaget Prudentials kontorsskrapa och deras matsal. Där serveras både den typ av mat man hittar i stånden på gatan och mat som lagas på beställning. Efter att ha prövat mig igenom stora delar av menyn så har jag fastnat för två rätter. På bilden återfinns den ena: Kong-Po-kyckling, friterade och saftiga kycklingbitar i en sås som är späckad med färsk ingefära och torkad rökt chilli. Otroligt gott, det blir nog en sån senare idag. Kostar 13 kr. Den andra rätten är snarlik, men med svartpeppar istället för chilli och ingefära.

Sen kan man med fördel köpa sig en bit ananas på gatan utanför.

Nattlig djurtransport

Fotat på gatan strax utanför kontoret runt midnatt i fredags. Den glada mannen och hans lekfulla hundar var helt oemotståndliga.

Celebert besök

Idag har Daniel, en av mina svenska kolleger, vägarna förbi KL. Planen är att vi ska sluta upp senare idag. Blir i så fall första gången på över två månader som jag talar svenska annat än över telefon. Tänk om jag lagt mig till med en märklig malaysisk brytning: "Daniel, trevligt att ses igen, lah!"

Lah!

Från början ett kinesiskt-malaysiskt uttryck som spridit sig raskt till alla grupper. Används förstärkande, eller uppmanande och sägs med en kaxig ton: "This is Malaysia lah!" (övs: Vi är i Malaysia nu och du är en idiot som förväntar dig att taxichaufförerna ska hitta till just din gata!) "Come on lah!" (övs: Om du inte du skyndar dig så finns det bara varm öl och kalla nudlar kvar när vi kommer fram!)

Ett på det hela taget användbart litet ord.

Tankar på väg till jobbet

Det finns bättre och sämre tillfällen att ta av sig och putsa glasögonen. På en bakgata nära mitt hotell kan det leda till att man är en hårsmån från att plantera sin fot mitt i en död råtta. Medan jag promenerade genom ett garage, över två trafikerade korsningar på väg till kontoret så konstaterade jag att jag blivit synnerligen bortskämd under min vistelse här. På över två månader så har jag varken städat, diskat eller tvättat. Diskat en tallrik eller två och plockat upp lite tidningar som strötts över lägenheten har jag väl gjort, men inget tyngre än så. Tror fast och fullt att det är en bidragande orsak till att all fritid upplevs som ytterst avkopplande. Får se hur det går att vänja sig av från detta privilegierade tillstånd. Kan dock sakna skjortstrykningens lugna jakt på den perfekta slätheten.

Lite varstans så är uppfarter, trottoarer och refuger belagda med glatt kakel. Troligen för att underlätta avrinningen när de mest hysteriska regnen slår till.

Gårdagen var så nära man kan komma en perfekt dag på egen hand. Vaknade vid 8-tiden och åt en första frukost bestående av stekt ris och några skivor vattenmelon. Sov en halvtimme och spatserade därefter till den mest närbelägna gallerian. Sonderade länge och väl utbudet i bokaffären. Fiction, Politics, Current Affairs, Economics, Biographies, Management, Sales, History, Interior Design, Fashion och tillbaka till Fiction. När jag investerar i en ny bok så vill jag helst ha något som slukar mitt intresse från sida 1, en bok som är både intelligent, spännande och nyskapande. Eftersom jag aldrig läser baksidestexten blir det ofta en chansning. Igår blev det Murakami. En andra frukost, färskrostad müsli och extra stark cappuccino på mitt favoritkafé. Bio. Nudellunch. 2 timmar på en solstol på hotellets terass med bok och senaste Businessweek. 2 avsnitt av Mad Men. Lagom till kvällen bröt jag solosviten och åt Fish n' Chips med vänner.

Melbourne 3

Skulptur strax utanför ett museum där jag såg en riktigt bra Dalíutställning

Skönt café i finansdistriktet

Mycket trivsam pub

The two towers

Ingen KL-skildring kan vara riktigt komplett utan den här bilden. Trots att de är byggda på nittiotalet så har de en skönt bedagad 70-talscharm invändigt. En del konferensrum påminner om diverse Bondskurkars nästen.

Världens vanligaste kontor

Exakt så här såg det rum ut i vilket jag höll testutbildning i Melbourne. Kan kallt konstatera att den här typen av enkla, funktionella och något tråkiga lokaler återfinns i snart sagt hela världen. Det finns säkerligen avlägsna indianbyar i Anderna där de har liknande rum.

Spännande fakta: australiensare uttalar HR "Heijj Harr".

Perukbrunch 2

Melbourne 2

En helt vanlig gata

En helt utsökt pastarätt med lätt rökt kycklingbröst

En dags PAPI-utbildning avklarad och en återstår. Det upphör aldrig att fascinera mig hur generiska kontorslandskap kan vara; samma heltäckningsmattor, samma illa isolerade konferensrum och samma enhetliga skrivbord. Ett av mina första utlandsuppdrag någonsin bestod i att åka till Paris för att genomföra två personbedömningar. Resan gick från flygplats till flygplats. Från Charles de Gaulle in till Paris via snabbtåg och en två kvarter lång promenad för att komma till kundens kontor. Sen samma resa hem igen. Jag lämnade Stockholm tidig morgon och kom hem sen natt och såg en försvinnande liten del av Paris. Lyckligtvis hade jag semestrat där någon månad tidigare, annars hade det känts än mer absurt.

De australiensiska HR-personer jag haft nöjet att utbilda var alla mycket trevliga och bekräftade därmed min långdragna fördom. De bjöd också på en intressant överraskning: tydligen ger man i princip aldrig muntlig feedback på test använda i rekryteringssammanhang här, diskrimineringslagstiftningen utgör en allt för snårig djungel. Istället får kandidater nöja sig med skriftlig feedback.

Innebär helt enkelt att jag får omarbeta alla mina övningar inför imorgon.

Melbourne verkar lovande än så länge.

Melbourne

Efter en smidig flygtur är jag nu på plats i Melbourne. Lika lite som jag kunde föreställa mig KL:s tropiska värme, kunde jag mentalt förbereda mig på regnig senvinter och runt 10 plusgrader, huh!

Mitt malaysiska telefonnummer verkar inte fungera här (surprise, telefonoperatörerna verkar inte vilja tjäna pengar - man måste i princip säga till om varje land man vill att abonnemanget ska fungera i), så jag kommer kvickt att byta över till mitt svenska och hoppas på bättre lycka.

Imorgon ska jag utbilda australiensare, återkommer med en rapport.

Perukbrunch

En bok som syster skulle gilla

Ibland får man blommor från Sverige

Reklam för manliga skönhetsprodukter

Ett måste för karriären?

Pär Lagerkvist

Jag måste slå ett slag för Pär Lagerkvist. Börja med Bödeln. Gå vidare till Onda Sagor. Läs sen Sibyllan och någon av hans diktsamlingar. Läs Barrabas. Läs Dvärgen.

En av de första saker jag ska göra när jag kommer hem är att gå till ett välsorterat antikvariat och fylla på förråden.

Litteraturens baksida

Varning: läs inte det här inlägget om du gillar att bli överraskad.

Jag älskar överraskningar. Det finns få saker som går upp emot den hisnande känslan av att plötsligt ställas inför något helt oväntat, något som tvingar en att tänka om och att ifrågasätta. I mitt arbete så presterar jag utan tvekan bäst när allt ställs på ända och en akut situation snabbt måste lösas. En smidigt flytande rutin, ett väloljat maskineri får mig snabbt att bli uttråkad och söka stimulans på annat håll.

När det kommer till filmer, böcker och tv-serier så gäller samma sak: en vändning, en plötslig konflikt eller en genuint annorlunda berättelse fångar alltid mitt intresse. För att maximera överraskningseffekten hos mig själv så är jag mycket noga med att ta in så lite information som möjligt innan jag sätter tänderna i någon fiktiv skapelse (work of fiction - finns kanske bättre översättning?). Jag läser aldrig recensioner av filmer jag har tänkt se, avbryter vänner som börjar beskriva en lovande bok alltför detaljerat och läser aldrig, aldrig baksidestexter.

I milda fall så kan en baksidestext begränsa ens tolkningsramar och styra in ens tankar längs en bestämd rutt. På baksidan av Pär Lagerkvists Bödeln står att läsa: "I två tidsplan berättar Pär Lagerkvist om den eviga ondskan symboliserad av Bödeln - fruktad i den mörka medeltiden, avgudad i jazzåldern." Inte nog med att jazzåldern är ett något suspekt ord (syftar det på den ålder när folk brukar skaffa bockskägg och sin första Miles-skiva, eller en epok?), den som skrivit texten har tagit sig en stor frihet när han eller hon bestämt att Bödeln representerar den eviga ondskan. Oavsett om man instämmer i den tolkningen eller inte så fungerar den begränsande.

Just nu befinner jag mig på sida 325 i "The Stars' Tennis Balls" av Stephen Fry, brittisk författare och skådespelare. Det är en underbart gripande bok som jag slukar med stor behållning. Frys briljanta språk och mångfacetterade bildning får en relativt enkel historia att bli både engagerande och intellektuellt stimulerande. Boken inleds med två brev, skrivna av varsinn vansinnigt förälskad 17-årig huvudperson. Bara den inledningen fick mig att känna en djup tillfredställelse av att få ta del av deras genuina kärlek och unika personligheter. Under min läsning så var jag mycket noggrann med att inte låta blicken glida och skymta bokryggen, men förgäves: en tappad bok plockas upp och en glimt av 9 fatala ord fick mig att inse i vilken riktning den oförutsägbara berättelsen skulle komma att utvecklas och en njutbar överraskning var kvävd i sin linda.

"A Count of Monte Cristo for the dot.com generation"

Ja, ja, nog gnällt, nu ska jag läsa färdigt boken.

Datorer 2

Min underbara lilla netbook har drabbats av Svininfluensan eller någon annan hemsk åkomma: igår när jag kom hem så visade det sig att varannan tangent på sifferraden har slutat fungera. Jag har således enbart tillgång till jämna siffror och måste klara mig utan en del tecken, exempelvis utropstecken. Ve och fasa! Hur ska jag nu kunna citera Den Unge Werthers lidande? En bok vars första sida innehåller runt 20 utropstecken om jag inte missminner mig. Goethe kunde onekligen sina grejer.

Den här veckan innebär en blandning av AC-harvande och förberedelser för den utbildning jag håller i Melbourne nästa vecka. Dessutom verkar Sverige ha vaknat till liv efter semestern och mailskörden är rikligare än förr. Keep em coming, jag uppskattar all kommunikation med fäderneslandet.

Idag prövade jag för första gången att plocka upp mat från plåtskjulsrestaurangerna utanför kontoret. För ungefär 9 kr fick jag en rejäl låda med ris och blandade grytor och röror. En röra som beskrevs korthugget av kocken som "chicken", visade sig innehålla lever eller annat mystiskt organ. Inte någon favorit. Övriga delar var dock mycket smakrika, starka och goda. Jag undviker fortfarande plåtskjulen utanför hotellet. Kalla mig kräsmagad, men jag håller mig borta från bespisningar där jag sett fräsande råttor slåss nattetid...

Rapportskrivning

Våren 2003, vilket känns som evigheters evigheter sen, avtjänade jag en 15-veckors praktik på ett konsultföretag. Det var i sluttampen av den förra lågkonjunkturen och vi hade inte allt för mycket att göra. Personalstyrkan var dimensionerad därefter vilket ledde till att jag fick agera allt-i-allo med ansvar för allt ifrån kopiatorn till att ta emot inkommande samtal till växeln. Relativt tidigt fick jag sitta med på mitt livs första personbedömning, eller assessment som vi säger utan att skämmas över det anglosaxiska intrånget. Jag satt som en tyst mus i ett hörn och tog anteckningar allt medan konsulten vred och vände på kandidaten. Inte bokstavligt, men det kan väl kännas så när man själv får genomgå alla test och de tuffa intervjufrågorna. Sen kom nästa uppgift: att utifrån det jag sett och de tillgängliga testresultaten skriva ihop någon slags rapport kring kandidatens alla förtjänster och tillkortakommanden, en rapport som naturligtvis noga synades i sömmarna av den ansvariga konsulten. Det gick fort och med ett godkänt resultat. Ryktet gick och jag fick sitta med på fler och fler bedömningar, spökskrev fler och fler rapporter.

Jag minns inte riktigt när det skedde, men en vacker dag fann min handledare att jag var mogen för min första egna bedömning. Men utan någon annan att skriva min rapport åt mig.

Under årens lopp så har jag hunnit färdigställa ett antal rapporter av varierande omfång. Jag har spenderat ett antal hundra timmar inbegripen i livliga diskussioner med kunder om hur de på ett optimalt manér kan använda de kandidater jag bedömt och på bästa sätt läsa de rapporter jag lämnat efter mig.

Det assessment center jag nu för andra gången är inbegripen i medför också en del skrivande. Eftersom det är engelsmän som utformat övningarna och allt innehåll så är det också engelsmän som specificerat rapportformatet. Och det är inte nådigt. Vi samlar väldigt specifik beteendeinformation inom ett antal kompetenser och för ett antal övningar. Med grund i denna detaljerade information dras sedan slutsatser om styrkor och utvecklingsområden. Men att läsa den detaljerade informationen blir lite som att ta del av en undermålig mellanstadieuppsats: först gjorde hon det, sen sa hon så, vilket visar att hon behärskar x. Utrymmet för kreativitet är minimalt. Men engelsmännen verkar över allt annat respektera tyngden i en väl genomarbetad 15-sidig rapport. Även om den mest intressanta informationen antagligen finns i den inledande sammanfattningen.

Effektiv

Utanför kontoret så vräker regnet ner. Det åskar, är mörkt och grått. I kombination med AC-kylan så kan man nästan föreställa sig att det råder Svensk, kulen höst.

Jag är nu mitt inne i andra vändan assessment center och har precis skrivit klart allt material som rör gårdagens övningar. Det som tog mig styva 12 timmar första gången gick idag på 6. Vilket får mig att undra: var jag bara synnerligen slö och lat första vändan, har jag missat något, eller har jag blivit så mycket mer effektiv?

Mina skjortor är färdiga, jag håller tummarna för att regnet lättar så jag kan hämta upp dem.

Nya bekantskaper 3

Ibland går det fort. Jag stod i duschen med håret fullt av löddrigt balsam när telefonen ringer. Inte mobilen utan den fasta telefonen, vilket ofta innebär något viktigt. Jag halkar ut ur duschen, slirar fram över golvet allt medan jag sprider stora pölar av vatten omkring mig. Svarar och får reda på att något slags paket väntar på mig i receptionen.

Tänker att jag kan kombinera en hämtning med middag på Nero Teca, den italienska restaurang som finns inrymd precis bredvid entrén. Väl nere i receptionen så möts jag av ett stort fång liljor och flamingorosa gerberor. Ett litet kort avslöjar med hjälp av ett enda väl valt ord att de kommer från min älskade fästmö och har överlevt resan från Sverige förvånansvärt väl.

Med famnen full av väldoftande blommor beger jag mig upp till lägenheten igen, men delar den här gången hissen med en kvinna som inte kan låta bli att kommentera den vackra buketten. Jag lämnar blommorna på en väl vald hederplats och ger mig av på nytt, med siktet fast inställt på pasta. På väg ner stöter jag igen ihop med kvinnan och vi kan inte låta bli att börja samtala. Det visar sig snabbt att hon är från Brrasilien, jobbar för Ericsson och är på väg ut för att äta italienskt. Vi slår våra påsar ihop, äter vår pasta och ännu en bekantsskap är stiftad.

Antagligen är det den flyktiga tillvaron där folk hela tiden byts ut som bidrar till den allmänna öppenheten. Och det faktum att alla kommer någon annanstans ifrån, jobbar för ett internationellt verksamt företag och har dåliga erfarenheter av taxichaufförer.

Loj eftermiddag

Mmm. En svalkande bris. En skön solstol. Senaste numret av Wallpaper. Bara fötter.

Nya bekantskaper 2

Svensexa

Min chef

Mark

Den person jag tillbringat mest tid med här i kl är Mark. Vi sprang på varandra i hotellets gym, konstaterade att min lägenhet är rakt under hans, åt en rejält tilltagen tysk middag och har umgåtts sen dess. Mark arbetar som managementkonsult och ansvarar för ett projekt hos en av Malaysias större banker. Förutom en del helgarbete innebär det 12-timmarsdagar i snitt i veckorna. Företagskulturen är helt enkelt sådan och kunden skulle troligen känna sig lurad om någon ville jobba 9-5.

Genom Mark har jag lärt känna en handfull andra människor. En av dem är Pujal, indier och även han managementkonsult med fokus mot strategiarbete. Han förklarade för mig att han ständigt kämpar mot fördomen att alla indier sysslar med it, men tillkännagav samtidigt att det kanske inte är så konstigt: "We who attended Business School, were the lowest of the low. Everyone in India wants to be an engineer". Jämför det med tomma bänkrader på KTH och tappra försök att rekrytera till tekniska utbildningar i Sverige.

Igår hade jag nöjet att få närvara vid en svensexa. En mycket städad sådan kan jag tillägga. Prashant, indisk it-tekniker (!), hade under sin senaste semester passat på att klämma in ett semi-arrangerat giftermål. Efter en överdådig arabisk måltid så intog sällskapet en närbelägen nattklubb. Prashant och hans vän Sandeep hade tidigare under kvällen förklarat att de älskade att dansa och tar varje givet tillfälle i akt att uppfinna nya danssteg på kl:s Bollywood-klubbar. När dessa två herrar sen sprang ut på ett nästan tomt dansgolv och drog mängder av blickar till sig genom sin energiska, synkroniserade och framförallt mycket proffsiga dans, så fanns det bara ett alternativ: att ansluta sig.

En fördom jag själv bär på och troligen inte kommer att släppa i första taget är den att alla holländare är otroligt trevliga. Vincent, min chef, är verkligen inget undantag. Ständigt ett leende på läpparna och en skämtsam kommentar på lager. De övriga kollegerna har konstaterat att han under 1,5 år antagligen har besökt fler delar av Malaysia än de har sammanlagt. Vincent och jag delar en viss cynism när det kommer till lokala taxichaufförer.

Datorer

Maskinerna är våra vänner. Maskinerna gör att mängder av aktiviteter kan ske bra mycket snabbare. De underlättar vår vardag och ger oss små presenter, allt från YouTube-filmer till kaffe.

Men ibland vill de bara inte samarbeta.

Ända sedan jag kom hit har jag plågats av ytterligt långsamma uppkopplingar. Det kan ta ett par minuter att öppna en stor, grafiktung presentation och bilder på hemsidor laddar pixelrad för pixelrad. Lite som att återuppleva internets barndom och mina första nedladdningar på tidigt nittiotal. Då var man storögt förundrad och följde utvecklingen på skärmen med spänning. Nu leder det bara till irritation och ännu ett öppnat fönster för att ha något att göra med allt det andra laddar.

Nu har även Office börjat göra uppror. Först var det Outlook som inte längre vill kommunicera med servern och följdaktligen inte kan ta emot mail. Web-varienten fungerar fortfarande men är diaboliskt långsam. Sen lämnade Excel in handduken. Jag kan gå omvägen via Citrix för att komma åt programmet, men då tar det ett antal minuter att öppna nya dokument som först måste sparas på en speciell plats. Explorer, Word och PowerPoint har inte bråkat ännu och jag gör mitt yttersta för att inte provocera dem i onödan.

Maskinerna är inte längre mina vänner.

Nya bekantskaper

Under en längre promenad i lördags så var jag plötsligt vagt vilse. Inte helt bortkollrad, men gick gatan fram något långsammare än vanligt och spanade efter välkända riktmärken. De distinkta skyskraporna gör att man alltid kan orientera sig tillbaka till en välbekant plats, men det är samtidigt väldigt svårt att använda dem för att lista ut exakt var man är då deras storlek kan grundlura ens avståndskalibrering. Plötsligt så hör jag att en ung man ger mig en komplimang för mina skor i förbifarten. Fåfäng som jag är så kan jag inte låta bli att stanna upp och samspråka en stund.

Anthony, som mannen visade sig heta, arbetar som gitarrist i ett husband på en nattklubb en bit utanför kl. Intressant nog är han inte från Fillipinerna, vilket verkar vara normen för de flesta andra fasta akter. De vackra fillipinska sångrösterna ska tydligen vara anledningen till detta. Efter kort tag kommer det fram att hans syster ska åka till Stockholm i höst för att arbeta som sjuksköterska på Karolinska. Anthony frågar lite oroligt om det finns gott om andra malaysier i Sverige. Mitt spontana svar på den frågan var att jag inte tror det, mig veterligen har jag aldrig träffat någon innan jag kom till kl.

När vi har samtalat några minuter så erbjuder jag mig att sätta mig ner med hans syster och berätta mer om hur Stockholm och Sverige fungerar. Som sann lokalpatriot så vill jag naturligtvis ta varje tillfälle i akt att marknadsföra min hemstad och få tillfälliga långväga besökare att känna sig välkomna. Vi bestämmer löst att vi ska höras till nästa helg och försöka ses alla tre.

Invasionen nu i 4-färg

3 dragspel och en tuba kan vara förödande

Piskad för öl 2

Det nyligen utdömda straffet för den kvinnliga fotomodellen som togs på bar gärning drickandes öl har, om uttrycket ursäktas, piskat upp en livlig debatt även här. Bilden ovan är en del av en artikel i den största dagstidningen där en fängelsevakt och van piskstraffsutmätare beskriver skillnaden mellan criminal whipping och vanlig, hederlig shariapiskning. Det förstnämnda är ett straff som bara kan utfärdas för redan intagna fängelsekunder och innebär att piskan får vina med full kraft. Shariapiskningen däremot ska bara innebära en lätt handledsrörelse och får aldrig vidröra naken hud. Straffet är snarare skammen än smärtan.

Vidare så intervjuas en person som betonar vikten av att markera kraftfullt mot alkoholkonsumtion, eftersom berusning är "The mother of all sins".

Graffiti

Under en längre promenad i lördags snubblade jag över de underbara målningarna ovan. Min favorit är den mittersta. Notera skuggan mellan figurens fötter och vilket djup den lilla detaljen ger.

Daikanyama

Gårdagens middag avnjöts på den fantastiska japanska restaurangen Daikanyama. Bara ett par meter från mitt hotell så finns Changkat Bukit Bintang där restaurangerna och barerna ligger tätt packade, sida vid sida.

En av de första gångerna jag promenerade längs gatan som är ständigt upplyst av grälla neonskyltar, så la jag märke till en diskret japansk restaurang som stack ut genom att inte vara lika skrikig som resten av ställena. Sedan dess har jag vid upprepade tillfällen letat efter den, men misslyckats. Den har helt enkelt en för smal front ut mot gatan.

Men igår vände lyckan. Jag och Mark, en amerikansk managementkonsult jag lärt känna, frossade på friterad krabbsallad, udda sushivarianter och himmelska små vitlöksspäckade grillspett. Efter moget övervägande skippade vi det stekta riset till förmån för ännu en krabbsallad.

Om jag lyckas hitta tillbaka ska jag definitivt jobba mig igenom hela menyn. En värdig uppgift.

Tysk invasion

Det här måste vara den artigaste invasionen någonsin. De har till och med satt upp stora plakat i gallerian. Kan det vara så att tyskarna har bytt taktik från Blitzkrieg till charmoffensiv?