Litteraturens baksida

Varning: läs inte det här inlägget om du gillar att bli överraskad.

Jag älskar överraskningar. Det finns få saker som går upp emot den hisnande känslan av att plötsligt ställas inför något helt oväntat, något som tvingar en att tänka om och att ifrågasätta. I mitt arbete så presterar jag utan tvekan bäst när allt ställs på ända och en akut situation snabbt måste lösas. En smidigt flytande rutin, ett väloljat maskineri får mig snabbt att bli uttråkad och söka stimulans på annat håll.

När det kommer till filmer, böcker och tv-serier så gäller samma sak: en vändning, en plötslig konflikt eller en genuint annorlunda berättelse fångar alltid mitt intresse. För att maximera överraskningseffekten hos mig själv så är jag mycket noga med att ta in så lite information som möjligt innan jag sätter tänderna i någon fiktiv skapelse (work of fiction - finns kanske bättre översättning?). Jag läser aldrig recensioner av filmer jag har tänkt se, avbryter vänner som börjar beskriva en lovande bok alltför detaljerat och läser aldrig, aldrig baksidestexter.

I milda fall så kan en baksidestext begränsa ens tolkningsramar och styra in ens tankar längs en bestämd rutt. På baksidan av Pär Lagerkvists Bödeln står att läsa: "I två tidsplan berättar Pär Lagerkvist om den eviga ondskan symboliserad av Bödeln - fruktad i den mörka medeltiden, avgudad i jazzåldern." Inte nog med att jazzåldern är ett något suspekt ord (syftar det på den ålder när folk brukar skaffa bockskägg och sin första Miles-skiva, eller en epok?), den som skrivit texten har tagit sig en stor frihet när han eller hon bestämt att Bödeln representerar den eviga ondskan. Oavsett om man instämmer i den tolkningen eller inte så fungerar den begränsande.

Just nu befinner jag mig på sida 325 i "The Stars' Tennis Balls" av Stephen Fry, brittisk författare och skådespelare. Det är en underbart gripande bok som jag slukar med stor behållning. Frys briljanta språk och mångfacetterade bildning får en relativt enkel historia att bli både engagerande och intellektuellt stimulerande. Boken inleds med två brev, skrivna av varsinn vansinnigt förälskad 17-årig huvudperson. Bara den inledningen fick mig att känna en djup tillfredställelse av att få ta del av deras genuina kärlek och unika personligheter. Under min läsning så var jag mycket noggrann med att inte låta blicken glida och skymta bokryggen, men förgäves: en tappad bok plockas upp och en glimt av 9 fatala ord fick mig att inse i vilken riktning den oförutsägbara berättelsen skulle komma att utvecklas och en njutbar överraskning var kvävd i sin linda.

"A Count of Monte Cristo for the dot.com generation"

Ja, ja, nog gnällt, nu ska jag läsa färdigt boken.