Maten 1

Din för 250 kr

Nasi Lemak

Trevligt ställe

Mat är mycket viktigt. Det enda som skulle kunna göra mig riktigt besviken på en semester, var om jag tvingades äta på menlösa turistfällor dagarna i ända och aldrig bjöds chansen att verkligen excercera smaklökarna. Jag kan med lätthet strukturera dagen och den planerade promenadrutten utifrån var den bästa maten finns. Oväder, inställda flighter, usla hotell, hot, rån och galopperande dengue-feber, inget det bekommer mig så länge jag får äta riktigt gott.

KL har så här långt inte gjort mig besviken. En av de inhemska rätter som glatt äts dygnet runt, gärna till frukost, är Nasi Lemak. Basen består av ris kokt i kokosmjölk. Därtill kan man själv välja och vraka, men små friterade och synnerligen krispiga sardeller verkar vara standard, likaså en rejäl klick mustig chillisås. Sen tillkommer olika grönsaks-, kött- och kycklingröror. Vansinnigt gott när rörornas sälta och styrka mildras av det lent milda riset.

Jag har också fått lära mig att den Panaeng-curry som serveras på många Thai-restauranger i Sverige, i själva verket är från Malaysia, eller närmare bestämt Penang. Har sett det stavas Pinang, Penang och Panaeng, men jag tror att det rör sig om samma stad.

Det som varit svårast att vänja sig vid är inte smakerna eller chillihettan, utan de små (eller snarare normala) portionerna. I början kunde jag höra en röst i huvudet när jag våldsamt lunchhungrig fått min minimala skål serverad, som sa något i stil med:

"Det här kommer aldrig att gå. Lika bra att du lägger dig ner och dör på fläcken, för du kommer ändå att svälta ihjäl inom fem minuter. Ha det så bra!"

Jag kunde helt enkelt inte förstå hur jag skulle klara mig på 50-60% av vad jag vanligen inmundigar. Men jag blev mätt. Sen blev jag förstås hungrig efter bara ett par timmar, men det blir jag alltid. Nu efter två veckor kan jag börja greppa att portionerna är tillräckliga, även för en stor karl som jag. Kanske att de svenska skogshuggartallrikarna är något i överkant.

Såg en klassisk scen utspelas när jag ikväll åt middag på en italiensk restaurang på den gata där jag mötte backpackersana. Ställena ligger verkligen vägg i vägg och från min utkikspost på en uteservering kunde jag se samma turistpar komma fram till menytavlan, snabbt titta, tveka lite och sen gå vidare. De återkom inte bara en utan tre gånger utan att någonsin slå sig ned. Jag har själv varit där och vet hur det känns när man tvekat så länge att det helt enkelt inte går att bestämma sig längre. Hur skulle någon restaurang kunna rättfärdiga det hetsiga irrande man ägnat sig åt de senaste två timmarna? Vi kollar bara ett ställe till, lyder resonemanget. Hunger i kombination med trötta fötter gör en inte till den bästa beslutsfattaren, så mycket är säkert.